Berörd av det onda

Barnens tal, lek eller teckningar kan uppvisa sådant som får varningsklockorna att klämta. Det kan till exempel handla om ett speciellt ord som inte borde ingå i barnets vokabulär. En lärare inom småbarnspedagogik kan känna oro över att barnet varit med om något obehagligt. Hur tar man tag i situationen?

Oron över att ett barn har varit med om något obehagligt väcks i allmänhet i samband med barnets lek, teckningar eller ett förändrat beteende. Barnet kan också själv berätta att något har inträffat, att någon gjort henne eller honom illa.

I allmänhet är det enda sättet att få mera information om den oroväckande händelsen att prata om den med barnet. Psykolog och psykoterapeut Aino Juusola påminner om att ett litet barns värld i allmänhet byggs upp genom de vuxnas förklaringar och deras språkbruk är inte alls på samma nivå som hos barn i skolåldern. De är således väldigt benägna att låta sig ledas och påverkas.

Det är viktigt att den som pratar med barnet inte matar det med sina egna tankar och påverkar barnet. Ju mindre barnet är, desto viktigare är det att hålla sig till öppna frågor.

• Om ett barn säger sig ha blivit slaget, kan man helt enkelt be barnet ”berätta om det”. Ett litet barn kan behöva litet mera styrning: ”Du sade just så här. Vad menade du? Vad hände sedan?”

Undersökningar visar att ett barn med större sannolikhet svarar ”ja” på en direkt fråga än ”nej”. När man frågar ett barn om en skjorta är argare än en tiger svarar en majoritet ”ja”. Små barn har också en benägenhet att svara på den del av frågan de förstår eller minns. Därför är öppna frågor viktiga.

• Jag har sett många teckningar som väckt oro hos de vuxna. Då jag har pratat med barnen har de kunnat berätta att teckningen föreställer en sax, Pikku Kakkonens logo eller något annat ordinärt. Saken har retts ut under ett samtal med barnet.

Juusola jobbar för tillfället inom Barnahus-projektet i vilket man utvecklar utredningen av misstankar om våld mot barn och det stöd barnen får. Hon har en tjänst vid HUS:s rättspsykologiska enhet för barn och unga och hon har länge jobbat med rättspsykologiska intervjuer med barn. Juusola har bland annat skrivit en bok om hur man skall prata med barn om svåra saker.

Undvik påverkan och ledande

Små barn plockar upp olika ord och det hör till den språkliga utvecklingen. De kan till exempel tralla sexuella ord utan att förstå vad som menas med dem. När man diskuterar det med barnen kan de säga att ”alla pratar ju så här”.

Oron är allvarligare då barnet själv berättar att något otrevligt har hänt. Barnet kan exempelvis mitt i påklädningen säga att mamma har slagit henne eller honom. Juusola rekommenderar att man då fortsätter samtalet i lugn och ro på tumanhand med barnet.

Läraren kan påminna barnet om händelsen genom att säga ”du sa att din mamma slog dig, berätta för mig om det”. Det är viktigt att klargöra vad barnet menar med att slå.

• Öppna frågor ger förvånansvärt mycket information. Ofta tror man att barnen inte pratar om svåra saker, men de svarar ändå bra på frågor. Öppna frågor är trygga.

Man kan undvika att påverka och styra barnet genom att använda barnets egna ord. ”Du sa att du fick illa att vara, berätta om det”. När barnet svarar att hon eller han fick illa att vara på grund av att det gjorde ont, kan den som pratar med barnet ta fasta på det i sin nästa fråga och be barnet visa var det gjorde ont.

• Det väsentliga är att läraren inte fyller luckorna i barnets berättelse. Diskussionen skall inte få element som barnet inte själv har uttalat, eftersom den vuxnas berättelse blir barnets sanning.

Aino Juusola berättar att hon i början av sin karriär var mycket strikt i relation till styrande påverkan, men hon har ändrat sig efter att hon fått mera erfarenhet. Diskussionen förstörs inte av att man någon gång styrt barnet i misstag.

Efter att man fört ett samtal med barnet lönar det sig att så noggrant som möjligt anteckna både sina egna frågor och barnets svar. Detta är viktigt redan med tanke på det egna rättsskyddet. Anteckningarna hjälper också de professionella som senare intervjuar barnet att utvärdera barnets pålitlighet. Barn kan i rätten vara lika pålitliga vittnen som vuxna.

Sant eller falskt?

Allt som barnen berättar är inte sant. De fabulerar och hittar på sagor av olika slag.

• Det lönar sig egentligen inte att fråga ett litet barn om någonting är sant eftersom allt det som händer i leken är för barnet lika sant som det som händer i den riktiga världen. Däremot kan man fråga barnet ”hur vet du det här?”.

Barn lär sig hålla hemligheter i 4–6-årsåldern. Ett barn skall inte tvingas berätta något som hon eller han inte vill berätta det. Ett barn har rätt att skydda sina nära och kära.

• Då kan man inte göra annat än att uttrycka för barnet att hon eller han när som helst kan komma och prata om saken. Visst kan man också senare själv fråga barnet om hon eller han vill prata nu.

Aino Juusola tycker att det är viktigt att lärare inom småbarnspedagogiken vågar möta barnen och ta upp svåra saker till diskussion. Allt behöver inte klaffa fullständigt vid det första samtalet, det går alltid att återkomma till ärendet.

Svåra saker kan tas upp till diskussion genom att på ett milt sätt förundra sig över dem tillsammans. Att förundra sig grundar sig på tanken att ”jag vet inte vad som har hänt, berätta du för mig”.

Ett barns förändrade beteende kan vara oroväckande. Barnet kanske drar sig undan, beter sig aggressivt eller har andra symptom. Vardagen känns olustig, barnets drar sig undan kompisarna eller beter sig översexuellt och störande. Då kan man tillsammans med barnet fundera över hur hon eller han mår.

• Ett barn går inte sönder av att man pratar med henne eller honom. Om barnet har upplevt något upprörande har det redan hänt och barnet har klarat det.

Aino Juusola säger att läraren inom småbarnspedagogik inte måste klara av att reda ut om någonting har hänt på riktigt eller inte. Det räcker med att reda ut om tilläggsåtgärder behövs. Läraren kan också ringa upp någon myndighet, exempelvis polisen eller en rättspsykiatrisk enhet, och be om råd. Det går också att konsultera myndigheterna anonymt.

• Jag rekommenderar att först ta kontakt med polisen i stället för med barnskyddsmyndigheterna, det är nämligen polisen som avgör i vilken ordning saker och ting utreds. Polisen kan också ge råd om det lönar sig att pratat med föräldrarna om det som oroar.

Text Tiina Komi Foto Jani Laukkanen

Artikeln är publicerats i Lastentarha 2/2022. Lastentarha är Småbarnspedagogikens Lärarförbunds medlemstidning och den kan beställas till företag eller daghem och bibliotek. Beställningar vol.fi->Lastentarha